Många undrar…ni medium, är ni konstiga? Är ni speciella? Ser ni spöken överallt? Nej vem som helst kan faktiskt bli ett skickligt medium men det krävs mycket träning och stort tålamod och ett brinnande intresse. Så skulle jag vilja förklara det. Precis som att vissa har lätt för att lära sig saker och fallenhet för vissa saker så är det med det mediala.

För att bli snickare så behöver du tycka om att skapa med händerna. För att bli sjuksköterska behöver du tycka om att ta hand om andra människor och att jobba med människor, för att bli artist måste du tycka om att sjunga osv.

Zlatan blev exempelvis inte fotbollsproffs genom att glida med på ett bananskal. Han har lagt ner åtskilligt med timmar, dagar, veckor och år på att bli den han är. TID och ETT BRINNANDE INTRESSE är nästan allt som krävs. För det tar tid, lång tid. Att hitta sin innersta kärna, att hitta sitt sätt att kommunicera med andevärlden, att lära sig att tolka deras tecken, bilder, känslor med mera. Det är som att gå en lång universitets utbildning. Och när du är klar så är du ända bara i början av din utbildning. Och precis  som i vilken utbildning som helst så måste en del kämpa lite hårdare än andra för att nå resultat.

Ser vi spöken överallt? Törs man ens umgås med oss? Ha ha. Nej vi ser inte spöken överallt. Då skulle man bli tokig. När jag jobbar medialt öppnar jag upp mig och berättar för andevärlden att nu är jag här, linjen är öppen så nu kan ni ringa om ni har lust. Har jag en kund så ber jag andekontakter till kunden komma och inga andra. Mediterar jag för eget bruk så ber jag andekontakter till mig själv komma. När jag är klar så stänger jag ner mig och ber andevärlden att lämna mig ifred eftersom jag då är nedkopplad. Då är jag med andra ord inte anträffbar och andevärlden får ha tålamod och vänta helt enkelt tills jag kopplar upp mig nästa gång.

När jag inte är öppen så ser eller känner jag inte alls av energierna och jag känner tydligt av när jag öppnat upp mig. Visst händer det att jag spontanöppnar mig. Det händer ibland då och då när jag ska somna till exempel och det märker jag då genom att andevärlden pockar på mig på olika sätt. Jag har tagit för vana att alltid stänga ner mig varje kväll innan jag somnar. Jag tackar andevärlden för en fin dag och för att de finns men jag är också mycket tydlig med att nu ska jag sova och vi ses en annan dag. Det funkar alltid. För mig iallafall. Vissa hem är svårare att stänga ner sig i än andra men då får man ta fram envisheten och visa vem som som bestämmer. Jag bestämmer när jag är anträffbar och ingen annan. Inte ens andevärlden.

Ibland busar andevärlden. De kan gömma saker, låta saker röra sig eller falla i golvet. En gång placerade andevärlden ut schäferhår på vårt köksbord vid flera tillfällen och till och med min man blev fundersam när stora tussar låg utplacerade. Vi har ingen hund, ingen hund hade varit här och ingen schäfer har någonsin varit i detta hus så länge vi har bott här. Däremot så hade jag en schäfer i 15 års tid som dog för 20 år sen typ. Några dagar senare så kom hon i min meditation. Det var andra schäfer tecken som dök upp under den här perioden också.

När jag mediterade häromdagen innan jag skulle göra en årsläggning på min vän. Jag satt på hennes kammare och tittade ut över gården och gäststugan på gården. Då plötsligt uppenbarade sig en ung och vacker kvinna från förr i gäststugans fönster. Hon såg glad ut och hon vinkade glatt. Sånt händer inte ofta men det händer ibland.

Att vara medial är en gåva. Den vackraste gåvan av alla och det bästa av allt, man får dela med sig av den till andra. Att kunna glädja andra människor, att läka andra människors sår, att ha möjligheten att ge andra människor möjlighet att träffa sina nära och kära på andra sidan. Det är en stor och fin gåva att kunna ge. Tackar ödmjukast för att just jag fått äran att få vara den budbäraren i ljuset. Tack änglar, tack andevärlden, tack universum.

Annehlie